Bättre lycka nästa gång

Bland de mer juvenila tankarna i skallen finns en piedestal med olika verk vars storhet placerat dem där. Man vet inte alltid vad som finns där, ibland kanske någonting har hamnat fel eller så hör det helt enkelt inte hemma på denna mentala bit av marmor längre. Ninja Gaiden är ett stycke kod som står där, har stått där länge och kommer inte puttas ner än på ett tag.

Det är ett spel som jag spelat om säkert 3-4 gånger, och njutit lika mycket av varje gång. Ninja Gaiden Black anlände sedan och trots att det endast var en uppdatering innehöll spelet missions vilket gjorde det klart värt sina slantar. Det var ren eufori att sätta på en juste skiva medan man försökte sig på alla olika missions som ibland var löjligt svåra.

Jag har snart spelat klart uppföljaren, Ninja Gaiden 2 och det håller inte samma klass, alls. Några av styrkorna från första spelet är intakta; Ryu's silkeslena animationer och den perfekta spelkontrollen. Det är fortfarande en fröjd att styra Ryu och kombosystemet är lika bra som förut. Några nya vapen gör också entré med intressanta attacker och trots sina olikheter är ändå det fundamentala i kombosystemet intakt. Det är fortfarande lika nice att slå upp några fiender i luften, lemlästa dem, för att sedan landa och med perfekt timing trycka Y och suga in lite essence för att göra processen kort för de resterande odågorna.

Ninja Gaiden 2 är dock synonymt med två ord i symbios; lathet och fantasilöshet. Några av bossfighterna är faktiskt riktigt, riktigt usla och man blir bara irriterad på själva spelet, inte på sig själv. Medan jag satt och förbannade min dumhet och mina slöa fingrar på grund av någon missad dodge mot tex. maskbossarna från första spelet är man bara helt mållös inför vissa bossars tråkiga rörelsemönster, attacker och design i uppföljaren. Ta bara den där elektriska larvprylen man möter på New York-banan. Sjukt dåligt. Fett ful och med några lustiga avkommor som är helt omöjliga att få död på. Man blir träffad varje gång de attackerar, försökte undvika detta med samtliga vapen men det gick inte, alls.

En annan förskräcklig boss dyker också upp på den banan; den blinda gorillan. Hysteriskt ful. Ytterligare usla bossar gör entre, tex. den vattendrake liknande saken som man kan döda genom några få skott med pilbågen eller ormen i de otroligt slappt designade grottorna man stöter på under djungeluppdragen. Medan bossarna i ettan hade ett rörelsemönster man var tvungen att lära sig att läsa och attacker som skulle analyseras så är bossarna här bara slappt och framförallt dumt designade. Mot slutet tar dock spelet fart igen och mötet med den (obligatoriska) slampiga demonkvinnan var nice.

Spelet har sålt bra enligt Gamereactor och förhoppningsvis får vi ett tredje spel som kan leva upp till ettans storhet. Jag menar, kontrollen är perfekt och kombosystemet lika roligt nu som för ett par år sedan. De behöver inte lägga lika mycket krut på Ryu utan kan koncentrera sig på smart bandesign och roliga bossar; det som förutom kontroll- och kombosystemet gjorde det första spelet till ett av de bästa actionäventyr jag spelat, någonsin. Kom igen nu för fan.

Fyra år och man kunde inte få till roligare bossdesign än såhär?

Lortig sömn, löst skägg

Har spelat ohälsosamt mycket Bionic Commando: Rearmed multiplayer med kamrat Lortskägg och kumpan Sömnlös. Grymt kul. Det var lite svårt att få häng på den obefintliga air-control man har och att förstå hur kroken fungerade, men efter ett par rundor svingade jag mig graciöst fram. Har alltid varit ett fan av småtjafs och fyndiga smädelser när det tävlas och själv tycker jag att jag har övat in en timing som ingen i bekantskapskretsen kan mäta sig med. Lortskägg och Sömnlös spelar dock oberörda. Lortskägg är någon slags självutnämnd "högre" spelare som varken svär eller ger svar på tal när mina glåpord flyger som ståtliga albatrosser. Varje halvtimme rinner dock bägaren över och han utbrister något i stil med "spelar inte seriöst just nu". Ibland når Lortskäggs vansinne också proportioner i klass med Sömnlös's chipsintag och han får för sig att han kan se kod: "Nu blir jag arg, jag förlorade trots att jag gjorde rätt" är ett utlåtande som berörde mig oerhört och både jag och Sömnlös undrade om vi skulle få så någon Neo-lik pose från honom, ty Svettborsts verklighetsuppfattning är sannerligen skev.

När det gäller Sömnlös har han alltid varit en enigma. Det som är känt om honom har han själv deklamerat och ofta hör man det via ryktesvägar. Han sitter ofta i en vrå med ett fimpluktande, halvöppet gap och observerar, eller är han bara trött? Trött på Pitte kanske, för när min himmelsblå karaktär på sänker hans, passande nog, gröna dito med en snabb salva tittar han förstrött mig i ögonen, för att sedan vända huvudet med en suck. Efter ett antal förlorade dueller där jag med hjälp av mitt muskulösa avtryckarfinger tjänat in ett tresiffrigt antal frags på Sömnlös's bekostnad rör han sig likt en somnanbulist långsamt närmare till TV:n. Väl där utbrister han nyvaket "JAG MÅSTE SE VAD JAG SPELAR", för att sedan återgå till trötta, förudmjukade stön när jag krävt hans karaktär på ännu ett liv.

Single player är också fett roligt, och svårt! Sjukt svårt ibland! Men det är gött, gillar verkligen spel som har en inlärningskurva och som kräver din hundra procentiga koncentration. Har skyhöga föväntningar på Bionic Commando nu och längtar oerhört mycket. Stort plus att det utvecklas av svenskar, för svenska speltillverkare har fan koll just nu. Kolla bara på Mirrors Edge, ruggigt het design.

Kom igen Sverige!

Konservativt lyssnande

The Deltas nya känns på förhand svagare än Send in ...Send back, tyvärr. Sju år sen sist och med ett något ljusare och mer distat sound innehåller plattan dock en del höjdpunkter. The Machines tex. är löjligt cool. Låten har ett juste, lite ljusare technobeat än vad som är The Deltas stil annars, och ett väldigt kort break som introducerar huvudmelodin. Grymt flyt. Remixen på klassikern "As a Child I Could Walk On the Ceiling" är också nice, något kort dock. Har inte lyssnat igenom skivan alltför noga än men det var ett par spår som kändes svaga i jämförelse med deras föregående mästerverk såhär vid första genomlyssningarna. The Deltas låtar brukar vara djupa resor dock, så man får lyssna noga och gärna flera gånger innan man har en bestämd åsikt om skivan. Kanske är Send in ...Send back deras kulmen? Har lyssnat konstant på mästerverket i nästan en vecka, vissa låtar växer fortfarande på mig medan andra fortfarande håller hög klass, trots idoget sönderlyssnande. Hade faktiskt hoppats på mer tunga, kolsvarta beats med vackra, stämningsfyllda pads i bakgrunden. Lite besviken!

En annan platta som inte heller höll måttet riktigt är Ticons nya, 2AM. Här finns det några ganska kassa låtar, förstår inte varför de tog electro house soundet så långt som de gjort? Electro house kan vara riktigt bra, om producenten inte gör melodierna för enformiga. Gillar inte för simpla housebeats heller. Models On Cocaine, Spitfire och We're Shining dras tyvärr av dessa symptom och är de klart sämsta låtarna på skivan. Jag gillar verkligen inte steget från Zero Six After de tagit här. Dessa låtar känns mindre avancerade melodiöst, och har ganska tråkiga synthar.
Höjdpunkten på skivan är sista låten, Less is More. En fantastiskt vacker låt som har det där lilla extra rakt igenom, buildupen är kort och märks knappt men innehåller ett flyt som skvallrar om underverk längre fram. Låten håller en hypnotiserad rakt igenom. Helt klart en av deras bästa någonsin. Smakprov med lagom dålig youtubekvalle:

A Okay!

Vältrimmade armar och fyrkantiga pecs förde in mig i ett snålt dekorerat rum med en brits i mitten. Spanade in gumpen och rankade dess tåjthet, fantiserade lätt om de konkava inbuktningarna som prydde hans säkerligen sidenlena brumm. Martin heter denne mastige karl vars fasta grepp har böjt och vänt, känt och klämt på min bleka lekamen under förmiddagen. Han gav mitt kött godkänt efter konstaterandet att mina ben var aningen stela. Gött. Behöver väl inte oroa mig för att kroppen ska gå sönder, om jag matar den lagom och låter den vila. Då är jag helt redo för avresa till kampsportens gyllene land. Firade detta så klart med kyckling grön curry, vad annars? Spicy Hot regerar. Kommer nog basera mitt bostadsval på avståndet dit.

Det enda som ska fixas nu är ett VG i associationsrätt. Juridik är rätt segt, lärarledda lektioner med intressanta frågor kan dock vara rätt roligt. Annars är det en himla massa paragrafletande, -tydande och -hänvisande. Då saknar man lite matte med logiska modeller eller lite sifferanalys. Som tur är är detta den sista juridikkursen på programmet, och nånsin för min del.

Grön curry och Martin får Pitte att svettas!

Trött på anime

Brukade kolla löjliga mängder anime förut. Nu lockar det inte alls. Slukade serier som Samurai Champloo och Elfen Lied på bara några dagar och följde Naruto slaviskt. Bunkrade gärna uppåt tio avsnitt som man kunde plöja igenom på en helg. Men nu är jag fan trött på't. Kanske har jag sett för mycket pojk-action och bara de mest populära serierna, och där med kört intresset i botten.

Protagonisten ska alltid vara en underdog som aldrig (läs: ALDRIG) ger upp. Efter sig har han en blyg snutta som bara mumlar och får inte fram något vettigt när han är i närheten, för att sedan rodna och svimma när hjälten räddar henne ur allehanda knipor. Egentligen vill hon ju bara ha den i prutten, men det ska till droger och de två sista avsnitten på serien för att det ska bli nåt av det.

Har jag helt enkelt inte vidgat mina vyer tillräckligt? Finns det bra skit där ute?

Anime får Pitte att vilja gnida sig mot betong.

Ett besök hos Vässa Cutti

Var hos tandläkaren idag, senaste gången jag var där var 2005. Jag har aldrig haft någon fobi för tandläkare, men jag kan helt klart förstå dem som har det. För att ligga i den där stolen, tänka på andningen och stirra blint på den där lampan som svävar ovanför ansiktet är fan inte roligt.

Höll på att göra det fatala misstaget och inmundiga en fet kebabrulle innan besöket. Satt på bussen hem och kontemplerade valet av sås när det slog mig att det inte är någon vidare idé. Tiden mellan att bussen landat och tandläkarbesöket var knapp så jag var tvungen att ta en snabb lunch, men kebabrullen fick vara för den här gången. Trampade friskt hem och slängde i mig lite köttfärssås istället, men jag hade inte tid att få bort det där enerverande köttet som alltid fastnar mellan mina skeva gaddar. Lite oroad var jag allt, vet inte om det var för tänderna eller för plånboken men medan jag passerade de oblygt stirrande pensionärerna som alltid sitter och chillar på sina racers utanför ingången så tänkte jag; "hoppas de håller måttet".

Fick stiga in hos tanten exakt tio minuter efter sagd tid, vilket förstås är offentlig sektors standard. Det var en kort tant som sa åt mig att sätta mig ner eftersom hon inte nådde upp till mina kyska läppar. Befallningen gnisslade nästan, så mycket hade den gått. Detta bekräftades också ofrivilligt av henne eftersom hon inte gjorde någon ansats till att le. Körde den vanliga proceduren med röntgenplåtarna för att sedan gå vidare till den där lilla metallskrapan de gillar att rispa med. Den har jag aldrig gillat. Metall mot tand är ingen juste symfoni, och så kommer de jämt emot tandköttet. Detta skedde även denna gång men jag bet ihop mentalt och andades djupt. Hon höll på ett tag som sig bör och jag började känna blodsmaken i munnen. Hon började mumla något om "hmm".

Hmm? Hmm är sällan bra och det var det inte den här gången heller. Hon började rota bland sina prylar och tog fram en sån där miniatyrdammsugare och nån slang. Sökte febrilt med blicken efter information om vad det var hon tänkte göra när hon mumlade "använder ultratryck..." eller nåt liknande. "Vafan säger du... AJ" genmälde jag i huvudet medan det stack till i tandköttet och lät "SHHLLLUSUSSSSSHLUUUUSSSS". Tydligen använde hon en liten slang som sprutade ut vatten med hårt tryck på utsidan av tänderna, medan hon sög upp det plus bakterierna som huserat mellan tänderna sedan 2005 med snabeldraken storlek XS. "Går det bra?" frågade hon medan gommen började fyllas med blod och gammalt dött kött. Jag var tvungen att svälja och avbröt abrupt hennes renande manövrar. "Är det mycket där eller?" undrade jag lätt skärrad. "Det är svårt att komma åt allt" konstaterade hon, så jag lät operationen fortgå.

När hon var klar instruerade hon mig i den ädla konsten att använda tandtråd, eftersom hon ansåg att jag hade slarvat med det. Jag fick hålla en spegel medan hon filade mellan tänderna, ned till tandköttet. "Ibland blöder det mellan tänderna eftersom tandköttet inte är vant" sa hon medan jag såg på med skräck hur det forsade fram livsblod mellan varenda tand hon petade mellan. "Nu kan du försöka" sa hon och jag sökte efter en vrå som inte kantades av ond bråd död. Med sitt handskprydda finger vägledde hon mig till ett skrymsle där tandtrollen säkert brukade ha massa olagliga rave, men som nu visade ett prov på mina kulinariska läggningar. Jag fick alltså själv peta bort köttbiten, men tråden den hamnade på behöll hon.

Jag fick ny tråd att ta med mig hem iallafall, den plus blodförlust kostade mig 360 kr.

Reaktioner

Läste lite om Hellboy 2 på imdb och såg att Seth MacFarlane spelar en av karaktärerna. Klickade på karln för att se vad han hade för sig och ta mig fan, The Cleveland Show? Att döma av bilden så kanske vi får ett "svart" Family Guy. Family Guy har ju ett otal skämt om svarta, ska bli kul att se vad Seth och c:o kan skriva ihop för skämt om vita, med tanke på att Seth själv är vit. Tittar man lite närmare på bilden ser man de två grannfamiljerna; ett gäng björnar och en vit familj. Björnar? Jaha. Den andra familjen är nog brittisk, och löjligt "vit". Tycker mig urskilja en bild på Drottningen bakom de lagom nördiga grannarna.


Det andra jag spanade in på imdb var den kommande filmen Max Payne. Max Payne-serien skulle kunna bli två löjligt stämningsfulla verk, i rätt händer. Nu verkar det som ett gäng klåpare fått tag i licensen och slängt in Mark Wahlberg som Max, och, det värsta av allt, Mila Kunis som Mona Sax? Helgerån. Mona Sax är en lång, graciös och framförallt allvarlig karaktär i spelen och att välja snippan Mila som Mona är för mig oförståeligt. Framförallt behövs det en äldre aktris i rollen, längden är inte det viktigaste aspekten. När det kommer till Mark så passar han helt enkelt inte. För det första har han för ljus röst och för det andra för lent utseende. Han är inte "sliten" nog. Åldern spelar in här med tycker jag. En något trimmad Michael Madsen var det någon som föreslog på forumet. Kanske. Ett bättre val iallafall. Kommer följa projektet med stor skepsis.

Mark kanske kan leverera. Mila; nackskott.

Orvars filmtips

Monday är en film av Hiroyuki Tanaka, som föredrar att kalla sig "Sabu". Monday handlar om en vanlig japan vid namn Tagaki, som vaknar upp i ett hotellrum en måndag, utan att riktigt veta vad han gör där. Filmen visar sedan hur protagonisten pusslar ihop helgens minst sagt bisarra händelser.

Jag läste en recension på imdb efter jag såg filmen där en användare citerar regissören; "I've just decided to do what I wanted to do, and that was ... a comedy, an action film, a painful story, imaginary with a bit of horror and also a "dancing" film very rigorous, intransigent, with much, much, much dancing. I wanted all of these elements to be putted into this movie. I wanted a movie that was full of cynic laughter and also to be less long than 100 minutes. I've tried and I made it!"

Bättre sammanfattning kan man nog inte få av filmen. (Sista meningen är rätt rolig eftersom filmen tickar in på exakt 1:39:46). Filmen är klart sevärd, särskilt för Shin'ichi Tsutsumi's briljanta instats som den olyckligt lottade affärsmannen. Favoritscenen är helt klart den i restaurangen när han berättar för sin flickvän om en minst sagt makaber händelse, som han bevittnade under begravningen han just kom ifrån. Tröstpris går till hans dansuppvisning för Yakuzan.

**************OBS, GRANDE SPOILERS***************

När Tagaki träffar Yakuza-bossen blir han tillfrågad vad han arbetar med. Sistnämnda tar för givet att Tagaki är en "salary man". Jag trodde först att det bara betydde affärsman eller kontorist, men efter att ha tittat på wikipedia finns det en utförlig beskrivning om vad en "salary man" är (http://en.wikipedia.org/wiki/Salary_man). Förmodligen är han trött på att alltid bli objektifierad och utnyttjad, känslor som han beskriver när han skriver sitt testamente, och under berusning säger han till slut ifrån. Det är just vid introduktionen av alkohol som Tagaki börjar bete sig annorlunda. Först hotar han Yakuza-bossen, sedan i hotellrummet när han skriver sitt testamente blir han mer och mer berusad och tappar fattningen igen, vilket resultetar i mera våld. En klar kritik mot alkohol som jag håller med om. Är inget vidare fan av alkohol och det är inte sällan man ser en nära vän bete sig schizofrent och aggressivt efter för mycket eldvatten. Tagaki tappar kontroll över sina känslor och agerar irrationellt och impulsivt.

En annan fin scen är när Tagaki förstår makten i att hålla ett vapen och utövar den på kvinnorna och yakuza-undersåtarna. Allt kulminerar sedan under scenen där Tagaki tagit sig ut ur hotellet och håller polischefen som gisslan. Han illustrerar vapnens makt och ifrågasätter vad en mördare egentligen är. En snygg gest är när kameran visar de olika poliserna titta på sina vapen, för att sedan slänga dem i marken. Kameran byter då över till en nyhetsreporter som tittar frågande på sin mikrofon.

Tack för tipset!

Jantelagen bör gälla?

Läste precis klart Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag är nu fett sugen på att läsa hans andra verk och läste precis klart hans biografi på wikipedia. Hur han dog påminner om en av hans karaktärers sista timmar. Helt klart en av de värre scenerna i boken.

Gillar verkligen Dostojevskijs berättarstil. Han är kort och saklig i alla sina beskrivningar och har ett fantastiskt flöde. Han hänger inte upp sig på småsaker utan berättar så att läsaren ska förstå helheten. Det märks att han verkligen vill berätta denna historia och enligt hans biografi hade han ju stor sympati för fattiga människor, och var inte oerfaren själv när det kommer till tyngden på plånboken.

Han beskriver människor väldigt bra. Gillar starkt sättet han introducerar dem på. Först äntrar de berättelsen och agerar, sedan berättar Dostojevskij kort om dem, och låter de själva visa upp sina tankemönster via inre dialog. Karaktärer vars samvete till slut hinner ikapp dem, får ofta feber och drömmer symboliska drömmar. Det är kort efter detta som de inser betydelsen av deras handlingar, vilket resulterar i, ibland väldigt drastiska handlingar.

***********Obs, mindre spoilers!************

Jag sträckläste ca. 150 sidor en dag, helt utan problem eftersom jag var i slutet av boken och det var olidligt spännande. Trött efter detta maraton lade jag ner boken och hade ca. 40 sidor kvar. Jag väntade sedan ett par dagar med att läsa fortsättningen och det var lite trögt att komma in i historien igen, men efter ett par sidor gick det. Slutet berättas som en epilog. Jag har inte, som jag kan erinra mig, läst en bok som slutar med en epilog. Det blir ett ganska juste skift i takt och stil faktiskt, och epilogen berättas fantastiskt vackert. Karaktärer man lärt känna och förstå behöver inte längre få några längre utläggningar om varför de agerar si och så, och man får inte heller ta del av deras respektive inre dialoger i nutid. Ett typ av slut jag välkomnar, då det verkligen känns som ett slut, även fast man såklart är nyfiken på karaktärernas respektive öden.

Raskolnikovs sista feberdröm, som visar oss att det finns en gräns för hur mycket egennyttan ska bestämma över våra handlingar är välkommen. Raskolnikov hade en fix idé om hierarkin bland människor och den "övre nivåns" rättigheter över de andra, lägre nivåerna. (Dostojevskij kanske skulle ha skrivit Raskolnikovs artikel och sålt den separat som rolig kuriosa? Han var ju av stort behov av pengar när han skrev Brott och straff). Han var väldigt stolt och intelligent men efter en viss tids isolering bestämde han sig för att enbart nyttja dessa egenskaper för sitt eget bästa. Människan är ett socialt djur och lär sig av sina kamrater hela tiden. Om Raskolnikov inte hade isolerat sig, och uttryckt sina tankegångar för några väl valda, nära vänner hade dialog förmodligen påskyndat hans, på tok för sent, ankommande paradigmskifte. Ligga hemma och fantisera om sin egen storhet och de rättigheter man därför tror sig ha går bevisligen inte väl. Högmod ledde till svårmod.

Jag avslutar därför bloggen med att tacka mina vänner, som ständigt lär mig en läxa och håller mig på marken!

"Frågan är ju fortfarande varför Dover hade strumpbyxor och vad han var?"

Ljudnivå

När en hjälte befinner sig med kamrat A, B och C en, som vanligt i Svea Rike, mulen kväll händer det att det skämtas om både det ena och det andra. Det kan skålas, skrålas och bedras och välbefinnandekoefficienten vrids upp i livets ekvation. Vid sådana tillfällen är det lätt att dras med i lyckoruset och detta gäller även en annars så behärskad, så fokuserad protagonist som detta inlägg berör. Eftersom lycka råder är det kutym att ljudbarriärer pressas och vår David i samma storlek som Goliath är inte sen att göra entré. Eftersom vår hjälte är en hjälte är det givetvis självklart att han har en gällare och klarare stämma som likt svart på vitt sticker ut ur mängden. Jantelagen är såklart in effect och svartsjuka råder. Skall han verkligen sänka sig, till vanligt folks nivå, och på så sätt förtryckas?

För övrigt anser min mor att jag låter mer än min bror gör. Detta stämmer givetvis inte utan är bara en matriarkisk taktik för att få oss att iaktta varandra och sedan försöka bräcka varandra i akustisk försynthet. Som tur är har jag sommarjobbat och behöver inte kräla för pengar.

Släpp Pittan fri!

Världens bästa komediserie

Det finns många bra komediserier. De som ligger varmast om hjärtat är så klart South Park, Family Guy, The Office, Futurama och Entourage. Smarta skämt varvas med simpla, men fortfarande lika roliga kiss-, sex- och bajsskämt. Röstskådespeleriet i de två förstnämnda är oslagbart och Jeremy Pivens samt Kevin Dillons karaktärers brist på självdistans blir aldrig trist. Samtliga nämnda serier har dock några få stunder där någonting fattas. Kanske är det något skämt som går för långt i South Park eller Family Guy, eller så är det bristande skådespel av Jenna Fischer i något långdraget avsnitt av The Office.

En serie som alltid levererar är Arrested Development. Endast tre säsonger långt och med en långfilm på gång är det en unik skapelse där varje avsnitt aldrig tappar i tempo och timing. Alla huvudkaraktärerna är smart skrivna och perfekt castade. Jason Batemans torra, lugna leverans av sarkastiska kommentarer mot resten av de, minst sagt excentriska familjemedlemmarna är obetalbar. Lägg till Will Arnett som misslyckad trollkarl och David Cross som misslyckad psykiatriker, skådis, nanny etc. så har du tre komiska genier i samma serie. Portia de Rossi förtjänar också en eloge, inte bara för att hon hittat en sugarmommy som är rätt skön utan för att hon faktiskt är riktigt rolig. Hon är inte bara snygg utfyllnad utan spelar sin karaktär klockrent.

Det enda som jag har något att klaga lite på är Charlize Therons karaktär. Hennes brittiska dialekt känns något krystad ibland och hon kommer inte riktigt undan med att spela förståndshandikappad. Detta kanske beror på att man inte riktigt vågar köpa att en så pass vacker kvinna är förståndshandikappad. Hade det faktiskt funnit en sexig donna med tex. Downs syndrom vet jag vilket gymnasium jag hade gått på iallafall. Nu är ju världen inte en så pass vacker plats men som tur är finns Arrested Development att trösta sig med. Kanske skapades serien med just det syftet? Omöjligt att svara på.



Varför ska du kolla på denna tribut? Ladda hem serien!

En film som jag hatar att älska

Film är kul. Film kan vara mycket.
I söndags såg jag en film som jag råkade snubbla över pga. det lustiga omslaget. Jag kollade upp den på imdb och blev nyfiken, filmen i fråga är Taxidermia. Det räcker ju typ med bilden för att man ska bli nyfiken, men när jag väl läste om handlingen, då kände jag att jag måste se den. Eftersom det verkade vara en "konstfilm" förberedde jag mig och tänkte analysera minsta detalj, något som vanligtvis slutar med att man missar halva filmen. Efter att jag tryckt på play var det inte på tal om någon högre tankeverksamhet dock. Anslaget var fantastiskt och trollband direkt. Taxidermia är en helt unik film, jag har aldrig sett nåt liknande förut. Säkerligen full av kritik mot Ungerns historia och samhälle på ett djupare plan, och med något finurligt budskap om människan inbakat i alla bisarra scener är det en film som jag såg om direkt, för att försöka förstå innebörden av. Det har jag aldrig gjort förut. Jag satt med öppen mun under vissa scener medan andra gjorde att jag grimaserade illa. Ständigt på jakt efter nåt nytt fick jag här mitt lystmäte, filmen chockar hela tiden och spelar på hela det känslomässiga registret. Sista scenen med konsveratorn är helt sjuk men samtidigt fantastiskt vacker. Just här ligger rubriken nära till hands, detta är en film som garanterat bara har två läger; de som gillar den och de som tycker att den är helt sne. Själv tycker jag att den är fantastisk och ska se om den snarast, försöka bilda mig en uppfattning om diverse symbolik också.

Efter att ha tittat lite på filmens forum på imdb och läst ett antal recensioner går åsikterna isär om vad vissa saker betyder och det är ganska vanligt när det gäller lite mera "artsy-fartsy" film som denna och tex. Pi. Själv tycker jag att det är ganska jobbigt att gå runt och inte veta exakt vad det är filmskaparen menade med det och det där, även om man tänkt efter själv och försökt klämma ur sig en åsikt. Det är ett tveeggat svärd med fri tolkning, men man ska inte rota in sig för mycket i detaljer antar jag, utan bara följa med på upplevelsen. För fyfan, en upplevelse är det iallafall att se Taxidermia.

Värd att se?

22:50

Jag har länge funderat på att skriva en blog, särskilt under de där kreativa småtimmarna när man egentligen borde sova men inte vill. Under de timmarna snurrar massor av åsikter runt i huvudet och man får för sig att det man tänker just då, det är skitviktigt. Det tråkiga är att förut hade jag inte en blog men det har jag ju nu. I och med detta faktum kan jag ju också särskåda mina egna åsikter dagen efter de initialt slog rot i huvudet, och faktiskt lära mig lite mer om mig själv. Det är dock inte helt i studiesyfte som jag väljer att plita ner några ord för offentlig visning utan också för att få ur mig de där åsikterna. När man väl tagit del av något som någon annan skapat är det givetvis mycket enkelt att genast kritisera. Frågan är då varför man ska skriva ett inlägg om det hela och inte gå med i en bok- eller filmklubb? Faktum är att tanken slagit mig och jag blev erbjuden att gå med i filmföreningen vid universitetet, men det kräver att jag lär känna nya människor och att de lär känna mig, något som nästan alltid slutar i ärr och brev från valfri myndighet.
Jag tänkte också skriva lite när jag befinner mig i Thailand. Förhoppningsvis blir det ett riktigt äventyr och att ha lite text till bilderna man drömmer sig tillbaka till är nog inte helt fel.

Att skriva var visst lite klurigare än vad jag trodde, förut har jag aldrig skrivit om något förutom i relation till skolan. Det ska bli rätt kul att se vad man kan koka ihop för något av ingenting och så vidare.

Tills vidare, en bild där två vänner nått sin estetiska kulmen: