Jaha då bär det av till Bankok, Thailand. Dagarna innan har varit fyllda av hypokondri, lycka och förskräckelse. Men till slut känner jag att det ska bli jävligt kul. Föreställde mig att åkommor som diskbråck och körtelfeber skulle infinna sig precis innan resan men kroppen verkar hålla ihop. Nu återstår det bara att hitta rätt på flygplatserna och hitta en taxi när jag kommer fram.
Gymmet jag skall besöka: www.kaewsamrit.com
Håll utkick här, på facebook och på UD:s dödsannonser efter notiser om mina äventyr. HEÅ!
Tuesday, 9 September 2008
Sunday, 7 September 2008
Park Chan-wook
Snubblade över denna intervju med en av mina favoritregissörer, Park Chan-wook. Gillar hans svar om varför hans filmer innehåller så våldsamma scener. Ungefär av samma anledning fascineras jag av våldsamma inslag, eftersom man lever ett rätt skyddat liv i Sverige söker man lite hemskheter i kulturen.
Har sett de flesta av hans senare filmer förutom I'm a Cyborg, But That's OK, men det ska jag snart åtgärda. Kan starkt rekommendera samtliga, de har en lätt dyster stämning med nattsvart humor, som det ska vara. Avslutningarna på filmerna knyter alltid ihop allting smart och storslaget.
Har sett de flesta av hans senare filmer förutom I'm a Cyborg, But That's OK, men det ska jag snart åtgärda. Kan starkt rekommendera samtliga, de har en lätt dyster stämning med nattsvart humor, som det ska vara. Avslutningarna på filmerna knyter alltid ihop allting smart och storslaget.
Tuesday, 2 September 2008
Sommaren är slut
Nu när sommaren är slut får man trösta sig med att många serier går igång igen. Höjdpunkterna är bland annat The Office som jag är sjukt sugen på just nu efter att ha sett några gamla avsnitt, och Entourage som slutade väldigt spännande.
Den serie jag ser fram emot mest är dock Californication, efter att ha sett trailern nedan. Säsong ett slutade nästan för bra och jag började genast fundera på hur säsong två skulle se ut när eftertexterna rullade. Jag var lite tveksam till en andra säsong, jag vill inte bara ha massa drama mellan Hank och Karen. Vill se mer situationshumor med Hank, men efter att ha sett trailern är jag lugn. Skönt att se att Charlie och Marcy håller förhållandet intakt med lite finurliga älskogslekar också.
Den serie jag ser fram emot mest är dock Californication, efter att ha sett trailern nedan. Säsong ett slutade nästan för bra och jag började genast fundera på hur säsong två skulle se ut när eftertexterna rullade. Jag var lite tveksam till en andra säsong, jag vill inte bara ha massa drama mellan Hank och Karen. Vill se mer situationshumor med Hank, men efter att ha sett trailern är jag lugn. Skönt att se att Charlie och Marcy håller förhållandet intakt med lite finurliga älskogslekar också.
Rekommenderas starkt!
Sunday, 31 August 2008
Bättre lycka nästa gång
Bland de mer juvenila tankarna i skallen finns en piedestal med olika verk vars storhet placerat dem där. Man vet inte alltid vad som finns där, ibland kanske någonting har hamnat fel eller så hör det helt enkelt inte hemma på denna mentala bit av marmor längre. Ninja Gaiden är ett stycke kod som står där, har stått där länge och kommer inte puttas ner än på ett tag.
Det är ett spel som jag spelat om säkert 3-4 gånger, och njutit lika mycket av varje gång. Ninja Gaiden Black anlände sedan och trots att det endast var en uppdatering innehöll spelet missions vilket gjorde det klart värt sina slantar. Det var ren eufori att sätta på en juste skiva medan man försökte sig på alla olika missions som ibland var löjligt svåra.
Jag har snart spelat klart uppföljaren, Ninja Gaiden 2 och det håller inte samma klass, alls. Några av styrkorna från första spelet är intakta; Ryu's silkeslena animationer och den perfekta spelkontrollen. Det är fortfarande en fröjd att styra Ryu och kombosystemet är lika bra som förut. Några nya vapen gör också entré med intressanta attacker och trots sina olikheter är ändå det fundamentala i kombosystemet intakt. Det är fortfarande lika nice att slå upp några fiender i luften, lemlästa dem, för att sedan landa och med perfekt timing trycka Y och suga in lite essence för att göra processen kort för de resterande odågorna.
Ninja Gaiden 2 är dock synonymt med två ord i symbios; lathet och fantasilöshet. Några av bossfighterna är faktiskt riktigt, riktigt usla och man blir bara irriterad på själva spelet, inte på sig själv. Medan jag satt och förbannade min dumhet och mina slöa fingrar på grund av någon missad dodge mot tex. maskbossarna från första spelet är man bara helt mållös inför vissa bossars tråkiga rörelsemönster, attacker och design i uppföljaren. Ta bara den där elektriska larvprylen man möter på New York-banan. Sjukt dåligt. Fett ful och med några lustiga avkommor som är helt omöjliga att få död på. Man blir träffad varje gång de attackerar, försökte undvika detta med samtliga vapen men det gick inte, alls.
En annan förskräcklig boss dyker också upp på den banan; den blinda gorillan. Hysteriskt ful. Ytterligare usla bossar gör entre, tex. den vattendrake liknande saken som man kan döda genom några få skott med pilbågen eller ormen i de otroligt slappt designade grottorna man stöter på under djungeluppdragen. Medan bossarna i ettan hade ett rörelsemönster man var tvungen att lära sig att läsa och attacker som skulle analyseras så är bossarna här bara slappt och framförallt dumt designade. Mot slutet tar dock spelet fart igen och mötet med den (obligatoriska) slampiga demonkvinnan var nice.
Spelet har sålt bra enligt Gamereactor och förhoppningsvis får vi ett tredje spel som kan leva upp till ettans storhet. Jag menar, kontrollen är perfekt och kombosystemet lika roligt nu som för ett par år sedan. De behöver inte lägga lika mycket krut på Ryu utan kan koncentrera sig på smart bandesign och roliga bossar; det som förutom kontroll- och kombosystemet gjorde det första spelet till ett av de bästa actionäventyr jag spelat, någonsin. Kom igen nu för fan.
Fyra år och man kunde inte få till roligare bossdesign än såhär?
Det är ett spel som jag spelat om säkert 3-4 gånger, och njutit lika mycket av varje gång. Ninja Gaiden Black anlände sedan och trots att det endast var en uppdatering innehöll spelet missions vilket gjorde det klart värt sina slantar. Det var ren eufori att sätta på en juste skiva medan man försökte sig på alla olika missions som ibland var löjligt svåra.
Jag har snart spelat klart uppföljaren, Ninja Gaiden 2 och det håller inte samma klass, alls. Några av styrkorna från första spelet är intakta; Ryu's silkeslena animationer och den perfekta spelkontrollen. Det är fortfarande en fröjd att styra Ryu och kombosystemet är lika bra som förut. Några nya vapen gör också entré med intressanta attacker och trots sina olikheter är ändå det fundamentala i kombosystemet intakt. Det är fortfarande lika nice att slå upp några fiender i luften, lemlästa dem, för att sedan landa och med perfekt timing trycka Y och suga in lite essence för att göra processen kort för de resterande odågorna.
Ninja Gaiden 2 är dock synonymt med två ord i symbios; lathet och fantasilöshet. Några av bossfighterna är faktiskt riktigt, riktigt usla och man blir bara irriterad på själva spelet, inte på sig själv. Medan jag satt och förbannade min dumhet och mina slöa fingrar på grund av någon missad dodge mot tex. maskbossarna från första spelet är man bara helt mållös inför vissa bossars tråkiga rörelsemönster, attacker och design i uppföljaren. Ta bara den där elektriska larvprylen man möter på New York-banan. Sjukt dåligt. Fett ful och med några lustiga avkommor som är helt omöjliga att få död på. Man blir träffad varje gång de attackerar, försökte undvika detta med samtliga vapen men det gick inte, alls.
En annan förskräcklig boss dyker också upp på den banan; den blinda gorillan. Hysteriskt ful. Ytterligare usla bossar gör entre, tex. den vattendrake liknande saken som man kan döda genom några få skott med pilbågen eller ormen i de otroligt slappt designade grottorna man stöter på under djungeluppdragen. Medan bossarna i ettan hade ett rörelsemönster man var tvungen att lära sig att läsa och attacker som skulle analyseras så är bossarna här bara slappt och framförallt dumt designade. Mot slutet tar dock spelet fart igen och mötet med den (obligatoriska) slampiga demonkvinnan var nice.
Spelet har sålt bra enligt Gamereactor och förhoppningsvis får vi ett tredje spel som kan leva upp till ettans storhet. Jag menar, kontrollen är perfekt och kombosystemet lika roligt nu som för ett par år sedan. De behöver inte lägga lika mycket krut på Ryu utan kan koncentrera sig på smart bandesign och roliga bossar; det som förutom kontroll- och kombosystemet gjorde det första spelet till ett av de bästa actionäventyr jag spelat, någonsin. Kom igen nu för fan.
Fyra år och man kunde inte få till roligare bossdesign än såhär?Tuesday, 26 August 2008
Lortig sömn, löst skägg
Har spelat ohälsosamt mycket Bionic Commando: Rearmed multiplayer med kamrat Lortskägg och kumpan Sömnlös. Grymt kul. Det var lite svårt att få häng på den obefintliga air-control man har och att förstå hur kroken fungerade, men efter ett par rundor svingade jag mig graciöst fram. Har alltid varit ett fan av småtjafs och fyndiga smädelser när det tävlas och själv tycker jag att jag har övat in en timing som ingen i bekantskapskretsen kan mäta sig med. Lortskägg och Sömnlös spelar dock oberörda. Lortskägg är någon slags självutnämnd "högre" spelare som varken svär eller ger svar på tal när mina glåpord flyger som ståtliga albatrosser. Varje halvtimme rinner dock bägaren över och han utbrister något i stil med "spelar inte seriöst just nu". Ibland når Lortskäggs vansinne också proportioner i klass med Sömnlös's chipsintag och han får för sig att han kan se kod: "Nu blir jag arg, jag förlorade trots att jag gjorde rätt" är ett utlåtande som berörde mig oerhört och både jag och Sömnlös undrade om vi skulle få så någon Neo-lik pose från honom, ty Svettborsts verklighetsuppfattning är sannerligen skev.
När det gäller Sömnlös har han alltid varit en enigma. Det som är känt om honom har han själv deklamerat och ofta hör man det via ryktesvägar. Han sitter ofta i en vrå med ett fimpluktande, halvöppet gap och observerar, eller är han bara trött? Trött på Pitte kanske, för när min himmelsblå karaktär på sänker hans, passande nog, gröna dito med en snabb salva tittar han förstrött mig i ögonen, för att sedan vända huvudet med en suck. Efter ett antal förlorade dueller där jag med hjälp av mitt muskulösa avtryckarfinger tjänat in ett tresiffrigt antal frags på Sömnlös's bekostnad rör han sig likt en somnanbulist långsamt närmare till TV:n. Väl där utbrister han nyvaket "JAG MÅSTE SE VAD JAG SPELAR", för att sedan återgå till trötta, förudmjukade stön när jag krävt hans karaktär på ännu ett liv.
Single player är också fett roligt, och svårt! Sjukt svårt ibland! Men det är gött, gillar verkligen spel som har en inlärningskurva och som kräver din hundra procentiga koncentration. Har skyhöga föväntningar på Bionic Commando nu och längtar oerhört mycket. Stort plus att det utvecklas av svenskar, för svenska speltillverkare har fan koll just nu. Kolla bara på Mirrors Edge, ruggigt het design.
Kom igen Sverige!
När det gäller Sömnlös har han alltid varit en enigma. Det som är känt om honom har han själv deklamerat och ofta hör man det via ryktesvägar. Han sitter ofta i en vrå med ett fimpluktande, halvöppet gap och observerar, eller är han bara trött? Trött på Pitte kanske, för när min himmelsblå karaktär på sänker hans, passande nog, gröna dito med en snabb salva tittar han förstrött mig i ögonen, för att sedan vända huvudet med en suck. Efter ett antal förlorade dueller där jag med hjälp av mitt muskulösa avtryckarfinger tjänat in ett tresiffrigt antal frags på Sömnlös's bekostnad rör han sig likt en somnanbulist långsamt närmare till TV:n. Väl där utbrister han nyvaket "JAG MÅSTE SE VAD JAG SPELAR", för att sedan återgå till trötta, förudmjukade stön när jag krävt hans karaktär på ännu ett liv.
Single player är också fett roligt, och svårt! Sjukt svårt ibland! Men det är gött, gillar verkligen spel som har en inlärningskurva och som kräver din hundra procentiga koncentration. Har skyhöga föväntningar på Bionic Commando nu och längtar oerhört mycket. Stort plus att det utvecklas av svenskar, för svenska speltillverkare har fan koll just nu. Kolla bara på Mirrors Edge, ruggigt het design.
Kom igen Sverige!Konservativt lyssnande
The Deltas nya känns på förhand svagare än Send in ...Send back, tyvärr. Sju år sen sist och med ett något ljusare och mer distat sound innehåller plattan dock en del höjdpunkter. The Machines tex. är löjligt cool. Låten har ett juste, lite ljusare technobeat än vad som är The Deltas stil annars, och ett väldigt kort break som introducerar huvudmelodin. Grymt flyt. Remixen på klassikern "As a Child I Could Walk On the Ceiling" är också nice, något kort dock. Har inte lyssnat igenom skivan alltför noga än men det var ett par spår som kändes svaga i jämförelse med deras föregående mästerverk såhär vid första genomlyssningarna. The Deltas låtar brukar vara djupa resor dock, så man får lyssna noga och gärna flera gånger innan man har en bestämd åsikt om skivan. Kanske är Send in ...Send back deras kulmen? Har lyssnat konstant på mästerverket i nästan en vecka, vissa låtar växer fortfarande på mig medan andra fortfarande håller hög klass, trots idoget sönderlyssnande. Hade faktiskt hoppats på mer tunga, kolsvarta beats med vackra, stämningsfyllda pads i bakgrunden. Lite besviken!
En annan platta som inte heller höll måttet riktigt är Ticons nya, 2AM. Här finns det några ganska kassa låtar, förstår inte varför de tog electro house soundet så långt som de gjort? Electro house kan vara riktigt bra, om producenten inte gör melodierna för enformiga. Gillar inte för simpla housebeats heller. Models On Cocaine, Spitfire och We're Shining dras tyvärr av dessa symptom och är de klart sämsta låtarna på skivan. Jag gillar verkligen inte steget från Zero Six After de tagit här. Dessa låtar känns mindre avancerade melodiöst, och har ganska tråkiga synthar.
Höjdpunkten på skivan är sista låten, Less is More. En fantastiskt vacker låt som har det där lilla extra rakt igenom, buildupen är kort och märks knappt men innehåller ett flyt som skvallrar om underverk längre fram. Låten håller en hypnotiserad rakt igenom. Helt klart en av deras bästa någonsin. Smakprov med lagom dålig youtubekvalle:
En annan platta som inte heller höll måttet riktigt är Ticons nya, 2AM. Här finns det några ganska kassa låtar, förstår inte varför de tog electro house soundet så långt som de gjort? Electro house kan vara riktigt bra, om producenten inte gör melodierna för enformiga. Gillar inte för simpla housebeats heller. Models On Cocaine, Spitfire och We're Shining dras tyvärr av dessa symptom och är de klart sämsta låtarna på skivan. Jag gillar verkligen inte steget från Zero Six After de tagit här. Dessa låtar känns mindre avancerade melodiöst, och har ganska tråkiga synthar.
Höjdpunkten på skivan är sista låten, Less is More. En fantastiskt vacker låt som har det där lilla extra rakt igenom, buildupen är kort och märks knappt men innehåller ett flyt som skvallrar om underverk längre fram. Låten håller en hypnotiserad rakt igenom. Helt klart en av deras bästa någonsin. Smakprov med lagom dålig youtubekvalle:
A Okay!
Vältrimmade armar och fyrkantiga pecs förde in mig i ett snålt dekorerat rum med en brits i mitten. Spanade in gumpen och rankade dess tåjthet, fantiserade lätt om de konkava inbuktningarna som prydde hans säkerligen sidenlena brumm. Martin heter denne mastige karl vars fasta grepp har böjt och vänt, känt och klämt på min bleka lekamen under förmiddagen. Han gav mitt kött godkänt efter konstaterandet att mina ben var aningen stela. Gött. Behöver väl inte oroa mig för att kroppen ska gå sönder, om jag matar den lagom och låter den vila. Då är jag helt redo för avresa till kampsportens gyllene land. Firade detta så klart med kyckling grön curry, vad annars? Spicy Hot regerar. Kommer nog basera mitt bostadsval på avståndet dit.
Det enda som ska fixas nu är ett VG i associationsrätt. Juridik är rätt segt, lärarledda lektioner med intressanta frågor kan dock vara rätt roligt. Annars är det en himla massa paragrafletande, -tydande och -hänvisande. Då saknar man lite matte med logiska modeller eller lite sifferanalys. Som tur är är detta den sista juridikkursen på programmet, och nånsin för min del.
Grön curry och Martin får Pitte att svettas!
Det enda som ska fixas nu är ett VG i associationsrätt. Juridik är rätt segt, lärarledda lektioner med intressanta frågor kan dock vara rätt roligt. Annars är det en himla massa paragrafletande, -tydande och -hänvisande. Då saknar man lite matte med logiska modeller eller lite sifferanalys. Som tur är är detta den sista juridikkursen på programmet, och nånsin för min del.
Grön curry och Martin får Pitte att svettas!
Subscribe to:
Posts (Atom)