Bättre lycka nästa gång

Bland de mer juvenila tankarna i skallen finns en piedestal med olika verk vars storhet placerat dem där. Man vet inte alltid vad som finns där, ibland kanske någonting har hamnat fel eller så hör det helt enkelt inte hemma på denna mentala bit av marmor längre. Ninja Gaiden är ett stycke kod som står där, har stått där länge och kommer inte puttas ner än på ett tag.

Det är ett spel som jag spelat om säkert 3-4 gånger, och njutit lika mycket av varje gång. Ninja Gaiden Black anlände sedan och trots att det endast var en uppdatering innehöll spelet missions vilket gjorde det klart värt sina slantar. Det var ren eufori att sätta på en juste skiva medan man försökte sig på alla olika missions som ibland var löjligt svåra.

Jag har snart spelat klart uppföljaren, Ninja Gaiden 2 och det håller inte samma klass, alls. Några av styrkorna från första spelet är intakta; Ryu's silkeslena animationer och den perfekta spelkontrollen. Det är fortfarande en fröjd att styra Ryu och kombosystemet är lika bra som förut. Några nya vapen gör också entré med intressanta attacker och trots sina olikheter är ändå det fundamentala i kombosystemet intakt. Det är fortfarande lika nice att slå upp några fiender i luften, lemlästa dem, för att sedan landa och med perfekt timing trycka Y och suga in lite essence för att göra processen kort för de resterande odågorna.

Ninja Gaiden 2 är dock synonymt med två ord i symbios; lathet och fantasilöshet. Några av bossfighterna är faktiskt riktigt, riktigt usla och man blir bara irriterad på själva spelet, inte på sig själv. Medan jag satt och förbannade min dumhet och mina slöa fingrar på grund av någon missad dodge mot tex. maskbossarna från första spelet är man bara helt mållös inför vissa bossars tråkiga rörelsemönster, attacker och design i uppföljaren. Ta bara den där elektriska larvprylen man möter på New York-banan. Sjukt dåligt. Fett ful och med några lustiga avkommor som är helt omöjliga att få död på. Man blir träffad varje gång de attackerar, försökte undvika detta med samtliga vapen men det gick inte, alls.

En annan förskräcklig boss dyker också upp på den banan; den blinda gorillan. Hysteriskt ful. Ytterligare usla bossar gör entre, tex. den vattendrake liknande saken som man kan döda genom några få skott med pilbågen eller ormen i de otroligt slappt designade grottorna man stöter på under djungeluppdragen. Medan bossarna i ettan hade ett rörelsemönster man var tvungen att lära sig att läsa och attacker som skulle analyseras så är bossarna här bara slappt och framförallt dumt designade. Mot slutet tar dock spelet fart igen och mötet med den (obligatoriska) slampiga demonkvinnan var nice.

Spelet har sålt bra enligt Gamereactor och förhoppningsvis får vi ett tredje spel som kan leva upp till ettans storhet. Jag menar, kontrollen är perfekt och kombosystemet lika roligt nu som för ett par år sedan. De behöver inte lägga lika mycket krut på Ryu utan kan koncentrera sig på smart bandesign och roliga bossar; det som förutom kontroll- och kombosystemet gjorde det första spelet till ett av de bästa actionäventyr jag spelat, någonsin. Kom igen nu för fan.

Fyra år och man kunde inte få till roligare bossdesign än såhär?