Konservativt lyssnande

The Deltas nya känns på förhand svagare än Send in ...Send back, tyvärr. Sju år sen sist och med ett något ljusare och mer distat sound innehåller plattan dock en del höjdpunkter. The Machines tex. är löjligt cool. Låten har ett juste, lite ljusare technobeat än vad som är The Deltas stil annars, och ett väldigt kort break som introducerar huvudmelodin. Grymt flyt. Remixen på klassikern "As a Child I Could Walk On the Ceiling" är också nice, något kort dock. Har inte lyssnat igenom skivan alltför noga än men det var ett par spår som kändes svaga i jämförelse med deras föregående mästerverk såhär vid första genomlyssningarna. The Deltas låtar brukar vara djupa resor dock, så man får lyssna noga och gärna flera gånger innan man har en bestämd åsikt om skivan. Kanske är Send in ...Send back deras kulmen? Har lyssnat konstant på mästerverket i nästan en vecka, vissa låtar växer fortfarande på mig medan andra fortfarande håller hög klass, trots idoget sönderlyssnande. Hade faktiskt hoppats på mer tunga, kolsvarta beats med vackra, stämningsfyllda pads i bakgrunden. Lite besviken!

En annan platta som inte heller höll måttet riktigt är Ticons nya, 2AM. Här finns det några ganska kassa låtar, förstår inte varför de tog electro house soundet så långt som de gjort? Electro house kan vara riktigt bra, om producenten inte gör melodierna för enformiga. Gillar inte för simpla housebeats heller. Models On Cocaine, Spitfire och We're Shining dras tyvärr av dessa symptom och är de klart sämsta låtarna på skivan. Jag gillar verkligen inte steget från Zero Six After de tagit här. Dessa låtar känns mindre avancerade melodiöst, och har ganska tråkiga synthar.
Höjdpunkten på skivan är sista låten, Less is More. En fantastiskt vacker låt som har det där lilla extra rakt igenom, buildupen är kort och märks knappt men innehåller ett flyt som skvallrar om underverk längre fram. Låten håller en hypnotiserad rakt igenom. Helt klart en av deras bästa någonsin. Smakprov med lagom dålig youtubekvalle: