Jantelagen bör gälla?

Läste precis klart Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag är nu fett sugen på att läsa hans andra verk och läste precis klart hans biografi på wikipedia. Hur han dog påminner om en av hans karaktärers sista timmar. Helt klart en av de värre scenerna i boken.

Gillar verkligen Dostojevskijs berättarstil. Han är kort och saklig i alla sina beskrivningar och har ett fantastiskt flöde. Han hänger inte upp sig på småsaker utan berättar så att läsaren ska förstå helheten. Det märks att han verkligen vill berätta denna historia och enligt hans biografi hade han ju stor sympati för fattiga människor, och var inte oerfaren själv när det kommer till tyngden på plånboken.

Han beskriver människor väldigt bra. Gillar starkt sättet han introducerar dem på. Först äntrar de berättelsen och agerar, sedan berättar Dostojevskij kort om dem, och låter de själva visa upp sina tankemönster via inre dialog. Karaktärer vars samvete till slut hinner ikapp dem, får ofta feber och drömmer symboliska drömmar. Det är kort efter detta som de inser betydelsen av deras handlingar, vilket resulterar i, ibland väldigt drastiska handlingar.

***********Obs, mindre spoilers!************

Jag sträckläste ca. 150 sidor en dag, helt utan problem eftersom jag var i slutet av boken och det var olidligt spännande. Trött efter detta maraton lade jag ner boken och hade ca. 40 sidor kvar. Jag väntade sedan ett par dagar med att läsa fortsättningen och det var lite trögt att komma in i historien igen, men efter ett par sidor gick det. Slutet berättas som en epilog. Jag har inte, som jag kan erinra mig, läst en bok som slutar med en epilog. Det blir ett ganska juste skift i takt och stil faktiskt, och epilogen berättas fantastiskt vackert. Karaktärer man lärt känna och förstå behöver inte längre få några längre utläggningar om varför de agerar si och så, och man får inte heller ta del av deras respektive inre dialoger i nutid. Ett typ av slut jag välkomnar, då det verkligen känns som ett slut, även fast man såklart är nyfiken på karaktärernas respektive öden.

Raskolnikovs sista feberdröm, som visar oss att det finns en gräns för hur mycket egennyttan ska bestämma över våra handlingar är välkommen. Raskolnikov hade en fix idé om hierarkin bland människor och den "övre nivåns" rättigheter över de andra, lägre nivåerna. (Dostojevskij kanske skulle ha skrivit Raskolnikovs artikel och sålt den separat som rolig kuriosa? Han var ju av stort behov av pengar när han skrev Brott och straff). Han var väldigt stolt och intelligent men efter en viss tids isolering bestämde han sig för att enbart nyttja dessa egenskaper för sitt eget bästa. Människan är ett socialt djur och lär sig av sina kamrater hela tiden. Om Raskolnikov inte hade isolerat sig, och uttryckt sina tankegångar för några väl valda, nära vänner hade dialog förmodligen påskyndat hans, på tok för sent, ankommande paradigmskifte. Ligga hemma och fantisera om sin egen storhet och de rättigheter man därför tror sig ha går bevisligen inte väl. Högmod ledde till svårmod.

Jag avslutar därför bloggen med att tacka mina vänner, som ständigt lär mig en läxa och håller mig på marken!

"Frågan är ju fortfarande varför Dover hade strumpbyxor och vad han var?"